Vem du är bestämmer du själv, det kan inte någon annan bestämma åt dig. Ibland kan en vara osäker på vem en är, och du har rätt att pröva dig fram till vem du är och vill vara.
Citat om transidentitet
Transungdomar om sin könsidentitet
”Jag tänker mest att jag inte definierar mig riktigt som nåt kön. För att båda är fel, så jag definierar mig inte som varken kvinna eller man. Och då var det mer när jag var mindre, var det hen som blev rätt, men sen har det blivit såhär, ja hen är väl mer än ett pronomen också och då känns det att jag är icke-binär.”
”Jag är en person som har en kvinnlig kropp, men en hjärna som utvecklats manligt. Eftersom hjärnan är en själv så är jag man. Kroppen är som bilen, det man kör.” Kille 16-17 år
Transungdomar om sin identitetsskapande process
"Jag tänkte verkligen inte på det då, jag tror inte jag förstod det själv riktigt, vad jag ville för jag var rätt van att säga till folk att ”nej, jag är en flicka”, det gjorde jag rätt ofta. Men jag vet inte varför jag gjorde det, jag tror det var nånting jag lärde mig att säga. Men jag var extremt pojkig… jag tyckte tjejerna var extremt tråkiga och var elaka mot varandra, och killar lät mig inte vara med dem." Kille 13-15 år
"Det började som att jag bara började leka med tjejer, jag lekte aldrig med killar, både på dagis och sen när jag började lågstadiet. Men jag kommer ihåg ett speciellt minne när jag var hos min kompis, när jag testade hennes prinsessklänning, jag tror det var Belle, en gul, stor prinsessklänning med skor till. Och sen så tyckte jag om det så mycket så jag började ha på mig diadem och nagellack och sånt i skolan. Och det här var nog kanske ja, men jag skulle nog ändå säga tvåan kanske." Tjej 16-17 år
"När jag började fundera på det på riktigt var jag väl i elvaårsåldern, för jag hade inte stött på en enda HBTQ-person förrän jag var typ elva…jag funderade vad det var för någonting jag kände. Och det var väldigt annorlunda, för som sagt, jag kände ingen. den enda anledningen till att jag hade hört talas om HBTQ-personer var internet. Så jag kände mig väldigt udda. … i början var mina föräldrar väldigt skeptiska, det tog ett tag för dem att liksom komma underfund med allt, men nu är allting jättebra. Det tog kanske åtta månader. för de visste ju ingenting heller. Det de hade som erfarenhet av transpersoner var typ drag queens. Det var det enda de visste, så, ja, det som var det största problemet var väl typ att ingen visste någonting... " kille 16-17 år
Transungdomar om vikten av stöd i familjen
”De har tagit det jättebra, det är väldigt skönt och de har brytt sig väldigt mycket om saker som har hänt som har påverkat mig, och hur jag ska anpassa mig eller om jag tycker nåt är jobbigt typ. Så att det har varit superbra.” Kille 16-17 år
”Ja, alltså de var väldigt förstående. Jag tror de också var ganska osäkra på vad de skulle göra för mitt egna bästa, i och med att jag var också väldigt liten, så ville ju de göra det som skulle bli bäst för mig i längden. Men de lyssnade på mig väldigt, väldigt bra, och jag tror de fattade efter ett tag att ja, men det här är ingen fas, utan det här kommer hålla i sig. Och de har alltid varit jättestöttande, speciellt det här med namnfesten, så att de ville fira mig, alltså det kändes som ett bra stöd.” Tjej 16-17 år
Behöver dina anhöriga bli bättre på att stödja dig? Tipsa dem om denna sida: